You are here: Home Topics upphovsrätt
Quests integritetsblogg

upphovsrätt

Jul 01, 2009

Funderingar kring Ephones IPRED-mål

Filed Under:

Nu har jag läst den första IPRED-domen från Solna tingsrätt. Mina slutsatser är som följer:

  1. Domstolens argumentation kring bevisföringen är felaktig
  2. Det är rimligt (om man accepterar IPRED) att förelägga PCS att lämna ut uppgifterna.
  3. Det verkligt problematiska i föreläggandet är att PCS ålagts att betala Ljudboksförlagens rättegångskostnader.

Verklighetsfrämmande logik

Domstolen följer Ljudboksförlagens linje om att en lösenordsskyddad FTP-server är ett tillgängliggörande för allmänheten. Det finns ingen bevisföring som antyder hur stort sällskap som har tillgång till servern och ingen dokumentation som visar att trafiken över servern är omfattande.

Jag kan inte förstå annat än att detta innebär att det är möjligt att begära föreläggande för allt material som är tillgängligt över Internet oavsett om det är under någon åtkomstbegränsning. Detta är särskilt problematiskt med tanke på att det finns gott om åtkomstbegränsat material som inte uppenbart är färdigställt ännu. Exempel: jag har en lösenordsskyddad FTP-sajt där jag förvarar rippar av DVD-filmer som jag och mina vänner ämnar remixa till nya (lagliga) verk.

Vidare skriver tingsrätten följande:

Ljudboksförlagens utredning visar att det finns en stor mängd ljudböcker på servern. Det talar för att det också fanns många "kunder" som hade tillgång till inloggningsuppgifter.

Det finns ingen uppgift i tingsrättens beslut om huruvida Ljudboksförlagen har presenterat någon annan lista än de 27 verk som de själva innehar rättigheterna till. Om det rör endast dessa 27 verk är det inte någon "stor mängd". Det är inte ens en liten mängd. Spontant skulle jag säga att det krävs minst flera tusen verk för att man ska kunna göra antagande om att det finns många konton.En Ipod med 27 ljudböcker på får anses tom. I detta avseende är domstolens kunskap om den Internet-kultur uppenbart bristfällig.

Påkommen med .nfo-fil!

Informationsföreläggandet är rimligt (om man nu tycker att IPRED är rimlig). Om Antipiratbyråns beskrivning är riktig (releasegrupg i filnamnen, inkluderade .nfo-filer, et c) så är filerna uppenbara warez. Det är därför sannolikt att den som har dem på sin disk har begått upphovsrättsintrång för att få tillgång till dem. Därför verkar det rimligt att PCS ska lämna ut uppgifter till Ljudboksförlagen.

Bestridande? Det blir femtitusen, tack

Det verkligt problematiska i domslutet är tingsrättens argumentation om rättegångskostnaderna. Beslutet säger så här:

PCS har bestritt yrkandet om informationsföreläggande och utförligt argumenterat för sin sak. Förfarandet vid tingsrätten har därmed kommit att likna ett normalt tvistemålsförfarande. Det kan därför inte bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i 53c § URL om att vardera parten skall svara för sina rättegångskostnader.

IANAL, men det låter för mig som en kraftig urholkning av IPREDs rättssäkerhet. I just det här målet har Ljudboksförlagen(s advokater) yrkat på ersättning om SEK 112000, vilket domstolen tycker verkar högt och godkänner endast SEK 75000. Domstolen tycker att denna summa är acceptabel med hänvisning till att det är fråga om en ny lag och att det är ett omfattande ärende.

Jag tvivlar på att något informationsföreläggande kommer att bestridas i framtiden. Det är högst beklagligt eftersom de ISPer och sajtadministratörer som tar emot föreläggandet är de som är bäst lämpade att bedöma föreläggandets rimlighet. Det skulle ge IPRED ett visst modikum av rättssäkerhet.

May 31, 2009

Fildelning i ett mikroekonomiskt perspektiv

Ibland tar det lång tid innan man kommer till enkla insikter. Så var det för mig om fildelningens marknadsekonomiska sida.

Jag har huvudsakligen resonerat om upphovsrätt i kognitiva och sociologiska termer. Min poäng har varit att den ekonomiska aspekten av fildelning är av underordnad betydelse för den som fildelar. Fildelning kan emellertid betraktas och förstås även i ekonomiska termer.

Distributionsmekanismen Internet finansieras till mycket stor del genom fasta avgifter som betalas av de anslutna noderna. De huvudsakliga faktorerna som reglerar avgiften är 1) var noden ansluts och 2) anslutningens bandbredd och kvalitet.

Ovanpå detta kommer infrastruktur som förenklar skapande och pubilcering av innehåll: FTP- och bittorrent-sajter, webbfora, blogg-sajter.  Delar av denna infrastruktur finansieras med reklamintäkter, men en väsentlig del av den drivs ideellt. Tänk Pirate Bay: reklam finansierar hosting och drift, men lejonparten av insatsen är ideellt arbete från användarna.

Ett generaliserat "jag" lägger alltså ned både pengar och fritid på att underhålla en omfattande digital distributionsmekanism och att promota skapare.

Med den beskrivningen av fildelaren, blir likheten mellan fildelaren och skivbolag, förläggare eller filmdistributionsbolag slående. Striden mellan pirater och etablerade intressenter blir en strid om vem som ska bestäma vem som släpps in på marknaden.

Den här förklaringsmodellen gör det tydligt att skaparna egentligen inte berörs nämnvärt av själva striden (även om utfallet av den naturligtvis kan leda till drastiskt annorlunda villkor för dem). På raljerande klarspråk: piraterna utmanar de etablerade aktörernas privilegium att få profitera på och suga ut skapare.

Exemplarframställningsedeln av upphovsrätten blir en del av etablissemanget och de utmanas tillsammans. Det blir då inte så intressant att diskutera moralen i fildelning, eftersom det sker i relation till den ena sidans norm.

Apr 08, 2009

Varför får URL inte respekt?

Filed Under:

Jag har en tid grubblat på varför människor inte respekterar upphovsrätten längre. Hur kommer det sig att denna lag, som varit med oss ett bra tag, inte längre har allmänhetens respekt?

Nå, här behövs litet tydlighet. När vi talar om upphovsrätten talar vi egentligen om två delvis disparata rätter. Den ena kallas för moralisk rätt och brukar sammanfattas som rätten att bli erkänd som skapare av ett verk. Den andra kallas för ekonomisk rätt och handlar om tillgängliggörande och exemplarframställning och allt det där som internet vänder upp-och-ned på.

Av allt att döma är respekten för den moraliska rätten stor. Jag hör ingen mena att det är okej att låna någon annans YouTube-film och påstå att man gjort den själv. Sannolikt beror detta på att det finns en omoralisk avsikt bakom lånandet. Tydligast blir detta med elever som klonar andras uppsatser och lämnar in dem som sina egna. Detta upprör oss för att det är fusk och att "lysa med lånta fjädrar", snarare än för att det är upphovsrättsbrott. Den moraliska rätten förefaller avbilda detta rättspatos bra.

Respekten för den ekonomiska rätten är det emellertid si och så med. Varför har det blivit så?

Den frågan gnagde mig ett tag, tills jag insåg att den sannolikt innehåller ett felaktigt antagande. Den ekonomiska rätten har sannolikt aldrig åtnjutit någon större respekt i det allmänna rättsmedvetandet. Den har bara funnits såpass länge att vi vant oss vid den.

Om det nu är sant, varför extraknäcker inte tiotusentals svenskar genom att sälja piratkopierade CDs eller filmer? Det är uppenbarligen okej att köpa sådana piratkopior: jag känner ingen som varit i sydostasien på semester utan att ha köpt åtminstone en symbolisk piratkopiad Disney-film. Varför är det inte okej att sälja dem?

Jag tror att de flesta avstår från detta för att det upplevs som ett intrång på skaparens moraliska rätt, snarare är för att någon skulle lida ekonomisk skada. Att sälja piratkopior för pengar är helt enkelt att "lysa med lånta fjädrar". Detta är inte upphovsrättslagens gränsdragning mellan de båda rätterna, men jag tror att många känner så.

Man kan också konstatera att privatkopieringen via kasettband antyder att det inte fanns någon större respekt för den ekonomiska rätten på 80-talet heller.

Varför är det så?

Låt oss undvika frågan om hur intäktsminskningar förhåller sig till privatkopiering. Jag tror vi kan vara överens om att vi undviker att göra allmänfarliga saker för att det finns en risk att någon skadar sig, trots att vi inte vet huruvida det kommer att vara fallet just idag. På motsvarande sätt borde vi väl undvika risken att åsamka vår nästa ekonomisk skada genom upphovsrättsintrång?

Uppenbarligen inte.

Det finns naturligtvis flera förklaringar. Min nyvunna övertygelse är att en av förklaringarna är att upphovsrättsintrånget bara är en bieffekt av den egentliga handlingen, nämligen att delta i och stärka ett kollektiv. Så länge den ekonomiska skadan inte är en påtaglig realitet för förövaren kommer han eller hon att värdera den lägre än nyttan av sitt eget bidrag till att stärka kollektivet.

Ursprungligen handlade upphovsrättslagstiftning om att reglera förhållandet mellan särintressen (d.v.s förläggare och författare). Idag är allmänheten den överlägset största och viktigaste aktören på den upphovsrättsliga scenen. En reformerad upphovsrätt måste ta sin utgångspunkt i själva handlingen att bidra till och ta del av kultur, snarare än bieffekter som exemplarframställning eller ekonomiska transaktioner. Det kommer inte att hjälpa att korta skyddstiderna i upphovsrätten, för det bygger på det felaktiga antagandet att den ekonomiska rätten har en förankring i det allmänna rättsmedvetandet. I det ögonblick individen tar del av kultur uppstår också behovet att sprida den - må den vara 5 timmar eller 5 sekler gammal.

Nov 05, 2008

Angående EUs grönbok om kunskapssamhället

Filed Under:

Karl Sigfrid har startat ett wikiprojekt för att skriva ett remissvar på grönboken Copyright in the knowledge economy. Jag tänkte bidra till denna, men när jag började nysta i mina tankar blev mitt inlägg så långt att jag gjorde en bloggpost istället, så får vi se vilka delar som passar i remissvaret. Härmed gives tillstånd till envar för all användning av denna artikel i samband med Karl Sigfrids remissvar på grönboken.

Hela grönboken är ganska barock, ehuru texten utgår ifrån den mytiska premissen att rättighetsinnehavarens exklusiva rätt skulle respekteras i digitala sammanhang, eller att det skulle gå att stoppa tillbaka djinnen i flaskan. Nå, låt oss för syftet att främja remissvaret anta denna premiss.

I 3.2 i grönboken diskuteras undantag från upphovsrättens begränsningar för människor med funktionshinder:

People with a disability should have an opportunity to benefit from the knowledge economy. To this end they not only need physical access to premises of educational establishments or libraries but also the possibility of accessing works in formats that are adapted to their needs (e.g. Braille, large print, audio-books an accessible electronic books).

Man kan konstatera att för vissa funktionshindrade är det snarast upphovsrättens begränsning i sig som hindrar. Två exempel: en blind individ som bortser från lagen har ett nästan lika rikt utbud av skönlitteratur att mata in i sin talsyntetiserare som en seende kan läsa, tack vare piratskanning. På motsvarande sätt finns det idag fan-tillverkad engelskspråkig textning att få för de flesta TV-serier som gör dem tillgängliga för döva. I detta avseende är de alltså inte mer funktionshindrade än människor som föredrar att läsa i handdatorn eller som råkar bo i ett land där deras favorit-serie inte sänds.

A common concern for disabled people is the costs, in terms of time and money, involved in making accessible copies of books which are only available in paper format or in a digital format which is not easily convertible to Braille.

Utgångspunkten i infosoc är att upphovsrättens begränsning bör råda, men att funktionshindrade ska ha undantag. Om vi lyfter blicken från den märkliga premissen kan vi konstatera att de tjänster som infosoc vill ge de funktionshindrade särskild rätt till är idag gratis, om än delvis olagligt, tillgängliga för en mycket stor grupp, med en följdenlig bredd i utbudet. Om denna grupp reducerades till bara funktionshindrade skulle utbudet sannolikt krympa drastiskt.

Extremt uttryckt är upphovsrättens begränsning en artificiell konservering av funktionshinder.

Stycket ovan fortsätter:

Rightholders believe that appropriate protection against piracy and misuse needs to be guaranteed, especially when it concerns the delivery of digital formats, which can be easily reproduced and instantly disseminated over the Internet.

Det här stycket innehåller en oförenlig motsägelse.

Det främsta verktyget att motverka och avskaffa funktionshinder är genom teknisk utveckling. Om texten är fritt tillgänglig i ett öppet digitalt format har de funktionshindrade kontroll över teknologin och kan utveckla sådana verktyg som underlättar för dem. Detta minskar betydelsen av deras funktionshinder. En enkel textfil kan trivialt konverteras till tal eller blindskrift med tekniska hjälpmedel.

Varje åtgärd som syftar till att försvara rättighetsinnehavarens exklusivitet innebär med nödvändighet att de funktionshindrade fråntas kontrollen över teknikutvecklingen, vilket resulterar i att deras funktionshinder konserveras, eftersom det då bara är i kraft av sitt funktionshinder som de får tillgång till de verktyg som rättighetsinnehavarna har sanktionerat.

A feasible approach appears to be a system of trusted intermediaries, such as specialised libraries or organisations representing the disabled people, which can negotiate with rightholders and enter into agreements. Such agreements provide for different kinds of restrictions and assurances to the rightholders which are meant to prevent abuse.

För generösa värden på 'feasible.' I framtiden kommer digital distribution vara norm. Om funktionshindrade inte kan utnyttja sitt undantag för att få tillgång till digitala verk kommer den relativa diskrimineringen av dem att öka i förhållande till gårdagens analoga distribution.

Min poäng med det här inlägget är inte i första hand att upphovsrätten bör avskaffas, utan att grönbokens perspektiv är felaktigt. Bevarandet av upphovsrätt i sin nuvarande form kommer att leda till en relativ ökning i diskrimineringen av funktionshindrade. Det är en kostnad som bör vägas in när upphovsrätt diskuteras.

Lyckligtvis är premissen som sagt barock och de funktionshindrade behöver bara följa den stora massan för att få många av sina behov tillfredställda av kulturdeltagande uppfyllda. Fokus här bör snarast vara på att motverka lagtext/direktivtext som är hopplöst omodern innan den ens är skriven.

Oct 25, 2008

Resultatet av piratjägarlagen

Filed Under:

Rättighetsinnehavare ska mot bevisning som motsvarar nivån "sannolika skäl" kunna få domstolsutslag på att begära identifiering av IP-nummer.

Så här kommer det att se ut i verkligheten:

Tingsrätten i Stockholm får en begäran. Begäran kommer att från en konsult som påstår att han agerar på uppdrag av Ifpi. Begäran innehåller 1600 IP-adresser sorterade i sex grupper. (Konsulten har gallrat 300 IP-adresser från sin begäran eftersom de är spridda över 56 olika aktörer som det skulle vara för stort besvär att begära uppgifter från.) För varje av dessa IP-adresser har konsulten listat mellan en och sex verk som konsulten menar att användaren bakom IP-adressen olovandes redistribuerat, vilket protokoll som använts, samt tidpunkten för när redistributionen ska ha skett. I en bilaga har konsulten samlat mer detaljerad trafikdata, samt för några verk har konsulten också inkluderat chattloggar där nick (som konsulten kan koppla till IP-adresserna) diskuterar det verk som intrånget gäller.

Domstolen har inte tillgång till någon information utöver den som konsulten ger. Den har inte resurser att i detalj granska 1600 olika ärenden. Den har inte heller resurser att följa upp eller agera mellanhand i 1600 ärenden. Konsekvensen blir att domstolen inte har någon möjlighet att garantera rättssäkerheten i processen. Domstolen kan knappast heller förkasta begäran med argumentet att den är för omfattande.

Det är sant att 1600 ärenden i en begäran är litet överdrivet. Den här typen av förfarande har med DCMA funnits i USA några år. Det förefaller som att upphovsrättsorganisationerna där aktar sig för att överväldiga rättsväsendet och begränsar sina begäran till några dussin eller något hundratal IP-adresser åt gången.

Inte dessto mindre har RIAA på detta sätt initierat 30000 rättsprocesser. Av dessa rättsprocesser har en enda resulterat i fällande dom och där har den ansvariga domaren ångrat sig och begärt att rättegången ska tas om. De allra flesta av dessa rättsprocesser har slutat i förlikning, eftersom det skulle kosta försvararen mer att bestrida än den begärda förlikningen.

Oct 07, 2008

Justitiedepartementet desinformerar gymnasieungdom

Filed Under:

Justitiedepartementet har beslutat sig för att ungdomen ägnar sig för mycket åt kreativ verksamhet. Departementet har därför producerat en folder som:

  • framhäver att upphovsrätt handlar om den promille av befolkningen som framställer upphovsrättsskyddat material professionellt,
  • ogrundat påstår att fildelning leder till ekonomisk förlust för sagda promille,
  • påstår (för att ta ett exempel på måfå) utan underbyggnad i sak att låtskrivare förlorar på fildelning,
  • ska tryckas i 20000 exemplar.

Nu kan man tycka att detta är förskräckande, men frukta icke. Justitiedepartementet har nämligen bestämt sig för att skicka dessa foldrar till landets gymnasieungdomar. Den naive kanske tycker att informationsflödet i dylika frågor borde gå i den omvända riktningen, ehuru gymnasieeleverna sannolikt har intressantare saker att säga om hur man främjar kulturellt utbyte. Tyvärr har inte gymnasieungdomarna tillgång till skattemedel för att propagera sitt allmänhetens intresse till den verkställande makten.

Oscar Swartz menar att skriften är intellektuellt undermålig. Jag påstår att den är direkt lögnaktig. Ett departement befinner sig i en maktställning sådan att den inte ounderbyggt får påstå att Carl-Mikael Bellman dog utfattig på grund av att det saknades upphovsrättslagstiftning på 1700-talet.

Det är alltid skönt att kunna bli indignerad i vissheten att det hotet inte kommer att materialiseras. Ungdomarna kommer förstås att ägna den all den uppmärksamhet den förtjänar. Möjligen kommer den att stärka dem i deras övertygelse om att upphovsrättslagstiftningen är hopplöst föråldrad och inte värd deras uppmärksamhet.

Snarare blir jag ledsen över att departementet så uppenbart inte har tagit del av modernt tänkande i frågan om upphovsrätt i en digital kontext. För visst finns det problem att arbeta med. Till exempel skulle gymnasieungdomarna nog må bra av att höra att all kultur bygger på att den delas och att det knappast är deras fel att verktygen för den delningen har blivit effektivare. Med mindre stigmatisering kanske deras förhållningssätt till upphovsrätt blir mer nyanserat (läs: de förstår att de är offer för omodern lagstiftning).

En lagstiftning som tycker att det är intrång på artistens upphovsrätt att man filmar delar av en rockkonsert med en mobilkamera (autentiskt exempel från foldern) så att man kan göra sina kompisar avundsjuka är trasig på så många sätt att det inte får plats ens i en 12-sidig folder.